annastextochtankar

Hej

Tro inte att nåt utropstecken ska få följa det där "hejet" inte.
Jag är inte på sådant muntert humör.
Innan DET hände kände jag mig ganska munter. Gick och småpratade
(Ja, jag är skum) med mig själv på hemvägen, hyffsat glad i hågen.

Låser upp dörren till trapphuset, känner mig helt plötsligt väldigt lat och
eftersom hissen ändå var nere på bottenplanet bestämde jag mig för att ta den.
Det skulle jag inte ha gjort. Eller, jag hade ju upptäckt det förr eller senare.
Ställde mig framför hissspegeln som jag alltid, automatiskt gör.
Det måste ju se skitfånigt ut om någon såg mig när jag åker förbi våningarna,
stirrandes på mig själv.
I alla fall så börjar jag göra massa miner framför spegeln. Ser att jag ser lite "röd-rougig"
ut på kinderna, det ser ganska fräscht ut. Sen ger jag mig själv helt plötsligt världens leende.
Äntligen hemma, typ. DÅ ser jag det. Jag har fått små rynkor vid ögonen. Inte vanliga skrattrynkor, nej
dessa är mer bredvid. Åh herregud. Nu är jag officiellt till åren. Det här var inte det minsta kul.
Måste jag börja med allt sånt där (i mitt tycke) alla medelålders kvinnor smörjer in sig med nu?
Anti agening och sånt?

Ilandsproblem, kanske det...*Suck*

Nu ska jag laga kvällsmat.

Puss