annastextochtankar

När jag började gå i terapi gjorde jag det på
grund av att jag mådde riktigt dåligt efter olyckan
vi var med i. Nu, så här efteråt inser jag att samtalen
med Orvar har varit jätteviktiga för mig för att bearbeta
saker och ting som hände även före den 24e februari.
Det är rätt mycket och det har varit väldigt skönt för mig
att få prata och reda ut lite kring det.

Det är konstigt det här med terapi och hur det fungerar.
Jag skulle kunna beskriva det som om man trycker på en
knapp under samtalen, och efter det startar en process som
hjärnan bearbetar omedvetet. Efter några dagar känner man sig
mycket lättare i sinnet och man kan känner sig mer delaktig i allt
vad livet innebär.

Jag känner mig mer närvarande och levande nu än vad jag gjort de senaste
tre åren. Det låter säkert jättekonstigt för den som inte förstår... Men det gör
inget, för det viktigaste är att jag gör det.

Det känns lite smått bisarrt att säga, men som jag mår nu är jag nästan glad
över att olyckan hände. Klart att jag gärna skulle vara utan mitt ärr i pannan och
självklart önskade jag inte att Josses bil skulle bli kvaddad (även om hon har en
mkt grymmare nu, hihi), men erfarenheten att rannsaka mig själv och vem jag är
som egen person vill jag inte vara utan... Det är nästan skrämmande egentligen
om det är så här ödet fungerar. Och det märkliga är att jag tror på det.