annastextochtankar

Hej!

Klockan är halv tio, jag ligger som ganska många andra kvällar i
min säng med laptopen i knät.
Men det är ingen vanlig kväll.
Det omplåstrade ärret i pannan svider, och min kropp känns
ovanligt tung. Men det spelar ingen som helst roll. Jag är glad
att vi lever.

Lördagen var helt underbar. Trots OTUR på bodaborg (vi klarade
åtminstånde en cell.) var det skitkul att kravla, tänka och försöka lösa diverse
gåtor. På kvällen blev det partaj på Björnstugan i Örebro.
Jag och Mathias gick upp tidigt och åt en uuuuutsööökt hotelfrukost, för att sedan sova
några timmar till.
Runt tolv gick vi in till Josse och Mats, som stod och packade det sista.Sedan checkade
vi ut från hotellet, och gick till Josses röda atos"dass" . Vi satte oss i bilen och började åka....

Två mil utanför Örebro, på motorvägen, krockar vi med en bil då denne hastigt och på fel sätt bytt fil.
Vi hade ingen chans att värja. Det blev en kraftig smäll och alla brandbilar och ambulanser var
snart på plats. Det jag minns mest är då Mathias får syn på mitt ansikte som var alldeles blodigt.
Usch...
Mathias och Jag åkte ambulans till Örebro, och Josse och Mats till Västerås. Där fick jag sy 10 stygn i pannan.
Mathias har fått en ordentlig smäll i Bröstmuskeln/revbenen. Vi åkte till Akuten med honom ytterligare i natt.
Jag vet inte hur mitt ärr kommer se ut i framtiden. Man är ju så nojjig om ansiktet som tjej. Men läkarna sa att det
förmodligen kommer bli helt bra.

Usch. Idag är vi mörbultade. Vi har fått rådet att stanna hemma och ta det lugnt, så det gör vi.
Måste tacka mina föräldrar, mathias+josses föräldrar och Alex och Björn för allt stöd och hjälp
igår/nattt.

Vad gör ett jävla ärr i pannan? Det är tur att vi lever.

Puss.

P.S. Josses bil finns inte mer.